En bil som lämnar till återvinning går igenom noggranna steg för att miljösaneringen ska gå rätt till. Först tar man hand om det farliga avfallet som finns i alla bilar, och som är den viktigaste orsaken till att bilar inte ska ställas av att rosta på tomten. Det farliga avfallet som man hittar i en bil brukar vara oljor, glykol, airbags, AC-gas och andra vätskor. Även sådant som batterier, rutor, däck, fälgar ska avlägsnas för återvinning. När i stort sett bara karossen finns kvar forslas den iväg för fragmentering i flera steg. Karossen består av aluminium och stål och kan väga uppåt ett ton. Vill du lämna din bil till en skrothandlare i Sundsvall så hör först med oss.
Tänk på att bara kilopriset kan göra det värt för branschen att vilja köpa din gamla bil, hur omodern och rostig den än är. Men viktigast är givetvis att ta hänsyn till miljön. Rost sköljs ner med regnvattnet till våra sjöar och vattendrag, eller till grundvattnet. Men framför allt sparar återvinning på metall och energi. Metaller har i stort sett hur lång livslängd som helst, den kan återvinnas om och om igen. Och för varje kilo metall som återvinns sparas motsvarande mängd i naturen. Återvinningsindustrierna som är skrothandlarnas intresseorganisation har fått fram att bara hälften av allt stål som tillverkas i världen kommer från återvunnet järnskrot. Det skulle kunna vara mycket mer. Om varje svensk skulle källsortera ett halvt kilo aluminium skulle det räcka till ett års uppvärmning för tio tusen småhus, varje år. Och om vi skulle källsortera alla metallförpackningar av stål skulle det spara energi som motsvarar uppvärmningen av femtusen fyrahundra småhus, också det varje år.
Återvinna elkablar från bilen
Elkablar som lämnas till återvinning kan ge dig bra betalt. De innehåller nämligen koppar och aluminium, och särskilt koppar har ett högt kilopris. Att återvinna koppar ger också stora besparingar på miljön. När du lämnar koppar för återvinning sparas nittio procent av den energi som går åt till att framställa ny koppar. Först måste gråberget brytas loss för att komma åt kopparmalmen, berget ska grovsorteras och malmen krossas och malas i två etapper, för att därefter anrikas. Det är en process som innebär att bergets olika mineraler separeras från varandra. Den kopparhaltiga sulfidmalmen mals då till ett fint pulver som slammas upp med vatten. Pulvret stiger till ytan tack vare att man blåser in luftbubblor, som pulvret klibbar fast vid. Detta skummas av till ett metallkoncentrat som endast väger en procent av malmen. 99 procent av berget blir alltså en slags restprodukt. Metallkoncentratet, den så kallade sligen, transporteras slutligen till ett smältverk. Jämför detta med att återvinna och smälta om dina gamla kopparkablar, så förstår du varför brytning av koppar kräver tio gånger så hög energiåtgång.